Stina

Helly Hansen & Pyjamasbyxa

Min lillebror heter Anton och är arton år gammal.
Han går sista året på gymnasiet, linjen "Skog & Jakt". När man inte hittar honom i skogen med bössan i högsta hugg så spenderar han säkerligen tid med sin flickvän.
Under våra yngre år slogs vi mer eller mindre konstant, men på senare tid har stridsyxan grävts ned och vi umgås utan blåmärken och avslitet hår.
Utseendemässigt är det nog ingen som skulle tvivla på att vi är helsyskon, men våra personligheter är som natt och dag. Anton är mer hetsig än mig, mer impulsiv, mer orädd.
Vår humor är dock densamma.
Efter en olycka i somras som kunnat sluta väldigt tragiskt insåg jag hur mycket min fina lillebror betyder för mig. Det finns ingen annan människa jag kan vara så uppriktig mot som min bror.
Min lillebror, min Attie.

 
1999 var året då jag träffade min bästa vän för första gången. Johanna hade då flyttat och började i min klass, i trean på Cederbergsskolan. "Sovaöver"-partyn och tjejkvällar anordnades frekvent. Jag har faktiskt svårt att minnas exakt hur vi började umgås. Det bara blev så helt enkelt.



Efter högstadiet skiljdes vi åt, Johanna började på hästlinjen i stan, då hennes största intresse var just hästar. Själv har jag alltid varit rädd (eller åtminstone haft stor respekt) för hästar, så jag nöjde mig som bekant med att dissekera kräftor i Strömsund.
Vår vänskap under gymnastietiden skulle ha sponsrats av Halebop. Telefonen och smstummen gick varm och så gjorde även mitt busskort till stan.



Idag jobbar vi på samma jobb, villket man tror skulle kunna leda till att vi träffas mindre på fritiden. Men så är inte fallet med fröken Nilsson & fröken Alm, efter en tuff dag på jobbet är anledningen desto större att träffas, snacka skit och varva ner.



Johanna & Jag är inte alls lika. Tvärt om. Jag tror det är framgångskonceptet bakom vår vänskap, vi har aldrig tröttnat på varandra. När hon under de tidiga tonåren sjöng med i "Sobers" svenska raplåtar slipade jag på kärleksförklaringar till Robbie Williams. När hon fyller godispåsen med surisar & dödskallar proppar jag på med choklad och ferraribilar. När jag trånade efter de mörkhåriga, skäggiga killarna, protesterade hon högt om mina val, jag om hennes.

Jag har rätt så lätt att öppna mig för andra människor, till en viss nivå. Men Johanna är den enda jag kan säga "Idag mår jag skit" till, utan att jag känner att jag klagar eller "borde rycka upp mig". Hon känner mig så väl, hon vet precis vad jag behöver höra. Ibland lyfter hon mig, ibland får hon säga åt mig, ibland skrattar vi.

Ett liv utan min Jajja skulle förvisso vara ett liv av vänner och fin vänskap.
Men det skulle vara som ett leva ett liv med en halv kropp, ett halvt hjärta.

9.30 i morse slog jag upp mina blå, utan ställd väckarklocka. Gick ned för trappen och möttes av en pratglad Alfons bärandes på en foppatoffel. Efter skinkstut till frukost framför televisionsapparaten pälsade jag på mig och tog med mig min redan påpälsade vän på promenad.
Dagens nästa anhalt var vårdcentralen. Det konstaterades att jag har helt utmärkt hörsel, en bra bit över genomsnittet. Det är alltså ingen bullerskada eller annan typ av hörselskada som ligger bakom det konstanta tjutandet i mina öron. Mina spända käkar och axlar kan däremot vara något som förvärrar det hela.
I morgon ska jag prata bettskena med tandläkaren och en remiss har skickats till öron på lasarettet. Ska få träffa en slags tinnitusgrupp där, på något sätt lära mig slappna av mer och fokusera bort pipet.
Det kändes faktiskt skönt att bli tagen på allvar, även fast jag vet att det inte finns något mirakelpiller, men att inte bara bli avfärdad var skönt.

Efter en bilfärd med mig bakom ratten var jag och min mamma åter i byn. Jag gav mig in till grannpojken som varit krasslig och såg på barn-tv och myste med familjens nya tillskott "Tuss" (eller Hilbert).
Kan ni tänka er att denna söta lilla kattunge blivit droppad i en snödriva i grannbyn? Sin ringa ålder till trots är han en riktigt cool och tuff katt.

Efter att ha somnat på spikmattan tog jag med mig jämthunden ut i kylan och värmde mig sedan i en skållhet dusch.
Just det, jag har ju semester.

När man utan tvekan skulle göra allt för en annan människa.
När den människan mår dåligt gör det ont i ditt hjärta.
När du inte kan föreställa dig ditt liv utan denna människa.
Då tror jag att man upplever kärlek.

  

Frukost on the go. Drickyoghurt, banan & vitamin well.


  

Lunch/Middag
Laxrulle med sötpotatisgratäng.

Det märks rätt tydligt att det var partykväll igår. Frukost som inmundigas på jobbet och en maträtt jag trånat efter hela morgonen. Sen är den matlusten över. Vanligtvis är mitt födointag minst det tredubbla under en dag.

Pappa & Jag till vänster. Mamma & Lillebror till höger.

Sture är min pappas namn. Han är nog också den av mina föräldrar jag är mest lik till sättet. Vill ni skylla min värdelösa humor på någon så är han boven i dramat. Jag har sedan barnsben blivit matad med buskisskämt och asflabb i TV-soffan.
Jag & pappa är också väldigt lugna och brusar inte upp oss särskilt lätt. Det stora hundintresset är också något jag delar med min far.
Pappa är född och uppvuxen i min hemby Ottsjön och jobbar som finsnickare på min farbrors företag.
När pappa inte jobbar eller snickrar på huset så hittar man honom med säkerhet i skogen. Antingen tillsammans med jämthunden på älgjakt eller med vår hamilton i jakt på hare.

Eva heter min mamma. Hon är den av mina föräldrar jag är mest lik till utseendet, om man bortser från näsan som jag helt klart fått från pappa. Under min tid som korthårig var jag en vandrande liten kopia av mamma.
Min mamma kommer från den lilla byn Mårdsjön som ligger i Ragunda kommun.
Även mamma har ett stort djurintresse och har jobbat både på djurpark och djuraffär innan hon fann pappa och bosatte sig i byn.
Idag hittar man mamma på dagis som "mattant" och städerska. "Änglaverkstan" är något mamma och hennes svägerska lägger stor tid vid. De pysslar ihop tomtar & änglar och åker runt på olika marknader, nu till jul kan man hitta deras alster på Jamtli julmarknad.

...och folk undrar varför tjejer jämt dras till de farliga killarna?
Slurp.

Jag har haft förälskelser med människor av det motsatta könet.
Men riktig, villkorslös, kärlek har jag ännu bara upplevt med min fyrbenta vän.
Min Alfons. Efter två års sparande anlände han till mig dagen efter min trettonårsdag, märkt med en skvätt tjära vid svansroten. Goldenvalpar är tämligen lika varandra vid den ringa åldern av åtta veckor, så för att försäkra oss om att just min ögonsten skulle följa med oss hem hade en kludd tjära fått märka honom.
Han var en underbar valp, som luktade sådär underbart som en valp bara kan.
Han hatade att gå i koppel. Villket han för övrigt, snart åtta år senare, inte vuxit ifrån.
Ingen annan får mig att känna mig så välkommen hem som han gör. Vi kommunicerar på ett sätt som ligger bortom språk eller fysiska handlingar. En blick från mig och han förstår. En blick från honom och jag förstår.
Jag tror det är svårt för någon som aldrig upplevt den villkorslösa kärlek ett djur kan ge, att förstå vad det är jag försöker sätta ord på just nu.
En kärlek utan krav. En kärlek utan spel. En kärlek utan svek.
Min första kärlek.

Jag, Stina Johanna Helena Nilsson, föddes 15.01 den 26 Juni för tjugo år sedan, några veckor tidigare än planerat. Är uppvuxen i Sveriges vackraste by, Ottsjön, där jag bott i tre olika hus, de sista åren i byns gamla kursgård Nygården.
Som liten gick jag aldrig på dagis utan jag och min bror spenderade oftast dagarna hos vår farmor, som för övrigt är min största förebild i livet och en av människorna jag älskar mest på denna jord. 1996 tultade jag in på Fölets förskola där jag fann min fina vän Sara vid en gungbräda. Som liten var jag rätt matfrisk vilket medförde en kroppshydda modell lite större och med mitt korta hår kunde jag lätt misstas för en pojke. När jag inledde mina tonår införskaffades Alfons, min lurviga golden retriever, som efter första anblicken hade hela mitt hjärta och lite till.
Efter högstadiet valde jag, tvärtemot de flesta andra, att bo kvar i byn och pendla till Hjalmarströmerskolan i Strömsund i stället för att flytta till staden 063. Anledningen var helt klart det ansvar jag tog på mig när jag valde att skaffa hund, att lämna mitt allt i sticket efter blott tre år tillsammans var inget jag ens övervägde.
På gymnasiet läste jag det naturvetenskapliga programmet tillsammans med den bästa klass man kan tänka sig. Valet av linje var given då jag alltid haft lätt för matte och alltid haft en förkärlek till de mer naturvetenskapliga ämnena än till exempel geografi eller historia.
Studenttiden var en av de bästa stunderna jag upplevt. Lyckan jag kände på det lilla lastbilsflaket, i spöregnet, med de finaste av vänner var total, framtiden väntade.
Efter studenten fick jag jobb på nummerupplysningen och lämnaden byn för Östersund och Frösön. Ett jobb som fört med sig mycket mer än lön för brödfödan. Jag känner mig extremt lyckligt lottad att jag har lärt känna Anna & Erina, mina trollflickor, genom jobbet. En del händelser i livet känns som ment to be, min lilla trollkariär tillexempel.
Efter ett år på nummerupplysningen har ju nu fått andra arbetsuppgifter och är numer växeltelefonist för flertalet företag.

Vad som händer härnäst i mitt liv är jag inte riktigt säker på. Det jag är säker på är att jag vill prova på livet som britt för en tid. Jag brottas ständigt med frågan om studera är något jag borde ta tag i så fort som möjligt, eller låta det vänta ännu ett år för att hinna upptäcka andra vrår i världen.
Jag är dock starkt besluten om att fortsätta plugga, och det troligtvis till husdjursagronom vid SLU i Uppsala.

Tilläggas bör att jag har extremt dålig humor, skrattar högst åt mina egna skämt (som jag tycker är brilljanta), tycker att choklad är guds gåva till mänskligheten och att diska är det värsta jag vet.

Fick nyss ett samtal från kommunen.
Sara, Vania & Jag kommer tilldelas Krokoms kommuns stipendium för ungdomsledarskap 2010.
Detta för det riksläger vi var med och arrangerade i somras för 230 ungdomar från hela landet.
Pengasumman blir inte jättestor när vi är tre som delar, men jag är stoltast i stan!
Som vi slet under den veckan, som vi skrattade, som vi panikade, så bra som det blev.
Sömnen stod längst ned på prioriteringslistan och efter veckans läger och två år av planering var jag mer än slut.
Mer än nöjd.

Här nedan ser ni inslaget tv4 gjorde från en av dagarna på lägret. 

Mina ögonstenar & jag.
Foto: Lillebror

Grattis Pappa.

Foto: Åke Johansson

I morgon är det jag som stövarnördar.
Jaktjournalen direktsänder Stövar-SM minut för minut.
>>>HÄR<<<

Trajs artistnamn är "Banjo" om någon vill följa just vår ögonsten.

Trots att mitt hår alltid är slitet och sällan hinner växa sig särskilt långt så är det nästintill heligt för mig.
Vem som helst får inte sätta saxen i mitt barr, absolut inte färga det.
Den enda är jag, och ungefär en eller två gånger per år får en frisör göra något åt de kluvna topparna.
I går blev jag leds på min utväxt och de sönderblexta längderna och använde en färg som Emma tipsat om.
"Naturblond" var nyansen jag prövade, men idag skulle jag nog kalla mig brunett.
Ser ju betydligt mycket fräschare ut än innan, men brunett? Det är inte rikitigt jag.
Så jag kommer säkerligen anlita Johanna för en liten slingning (det har hon faktiskt tillåtelse att göra) så fort hon pallrat sig hem från Kiruna.



Jag som brunett för ganska så precis ett år sen.
Brunett var roligt i ungefär tre veckor´.
Vad är det man säger?
Blondes have more fun.

Glöm mig aldrig

Skulle jag någon gång i mitt liv bestämma mig för att sätta mig under en nål med bläck vet jag precis vad där skulle stå.

Det mest svenska vi har. Efter messmör, Kalles kaviar, fäbodjäntan och jantelagen måste vara Blocket.se
Sajten där man får en inblick i det äkta Svenssonlivet. Man får rota i vanliga människors förråd, fashineras, eller kanske rent av göra sig ett riktigt kap.

För att hylla denna underbara sida har sajten "Best of Blocket" skapats. En sajt som bjuder till många skratt, och säkerligen förlängt mitt liv med flera år.
Här nedan följer ett urval av mina favoritannonser
Gul villa
Fem enkronor
DVD rewinder

Det går såklart alldeles utmärkt att hitta sina egna favoriter direkt på hemidan.
>>>Här<<<

Bilder från Norska Kennelklubbens internationella utställning i somras.

Ganska så precis tjugofyra timmar spenderades i byn.
Pizzamiddag, loppisbesök & hundpromenad i skogen har hunnits med.
Nu är jag åter på ön med magkatarr men humöret är surare än magsyran.
Ingen egentlig anledning.
SurSöndagsStina.

Skulle inte tacka nej till trettiogradig värme just nu.

Igår hade jag en trevlig kväll med många skratt.
Jag har också hunnit bestämma mig för att sätta mig på nästa buss till byn och krama ihjäl mina pälshjärtan.

"Social network" var en sevärd film. Lite annorlunda, och rätt så fashinerande för en annan som troligtvis klassas till gruppen "Facebookberoende".
Mest faschinerande var helt klart de stora summorna det handlar om i denna IT-värld.
I kväll fyller Vania jämnt och det ska som sagt firas. Sedan är jag rätt kluven om hur helgen ska fortgå. Att spendera en lugn helg i stan är inget jag gjort på länge, samtidigt som byn och mina älskade djur lockar.
Jag brukar vara en människa av planering, men morgondagen lämnar jag helt till magkänslan.

I går såg jag filmen jag länge velat sett men inte riktigt vågat. Blod i filmer är sällan någon hit tycker jag, och ryktesvägen hade jag hört att Tarantino inte skulle snåla med den varan i filmen.
Blodigt var det, men historielektionen övervägde och nörd-Stina var mer än nöjd när eftertexterna rullade.

Arbetsdag, gympass & middag är nu avklarade.
Nu ska jag ha skämskudden i högsta beredskap och avnjuta ett avsnitt "Bonde söker fru".
Över & ut.

Helgen fortsatte med en resa mot väster och Åretrakten.
Ett mysigt hotell med öppen spis och bastu.
Tre rätters middag och fint sällskap.
Igår promenerade vi också vid Ristafallet.
Vackert!

Jag har haft en riktigt trevlig helg. Jag & fröken Appelnäs invigde den med dans på furuparken under fredagkvällen.
Lördagen spenderades på Multi challenge. Vi började våra  strapatser med ett spel i laserhallen. Det var flera år sedan jag spelade sist och jag var i ärlighetens namn riktigt dålig, men jäklar vad roligt jag hade! Att lägga upp en strategi, ta sig till motståndarlagets bas, skjuta alla som blinkar rött, ja det var roligt att vara tillbaka på barnstadiet igen.
Vi delade sedan upp oss i mindre grupper och tog oss genom banorna på Boda Borg. Jag hade både tur & otur med min lott då jag hamnade i samma lag som grabbarna som hade siktet inställt på de svarta banorna. 
"Militär" & "Cliffhanger" gav mig både blåslagna knän, skrubbsår och en träningsvärk som hette duga. Men så klarade vi flest banor i sällskapet också så min vinnarskalle var mer än nöjd.